En aktivitet som infördes 1968 var avhållandet av för systrar och bröder gemensam adventshögtid första söndagen i advent. Denna har jämte den s.k. lilla julafton blivit ett utomordentligt komplement till den övriga logeverksamheten. Det allvar och samtidigt den glädje som förmedlas, då vi påminnes om det kristna undret har för många för att inte säga samtliga bröder utgjort en källa av kraft och inspiration. Det kan därför vara lämpligt att avsluta denna minneskrift om Stamlogens av Ordenssamfundets V-S femtioåriga tillvaro med att återge en del av det tal, som förre Styrande Recor Ricard Odensten höll vid ett sådant tillfälle.

- Åter går vi att fira en jul, kristenhetens största högtid. Julens förnämsta budskap är frid och broderskap, men hur oförenliga med tidens maktkamp och hänsynslösa förakt för människovärdet är inte dessa båda ord. Medan vi i fruktan för atombombens hot för varje år gräver allt flera skyddsrum och uppfinner allt flera förstörelsemaskiner, kan vi inte undvara att liksom en motvikt mot allt detta söka efter uppbyggande och livsbejakande tendenser. Är det månne inte hoppet om något bättre och ljusare, som skymtar där borta. Fridens och människokärlekens tillskyndare upplever just nu ingen högkonjunktur ute i världen. Men vad kan du och jag, Broder, göra i den stora maktkampen? Ja, antagligen inte så mycket. Men i den lilla krets av medarbetare som det förunnats oss att leva tillsammans med, här bland Bröderna, hemma hos de våra och bland våra vänner, kan vi dock, om vi efter bästa förmåga försöker i någon mån förverkliga broderskapets idéer, som vi talar så mycket om här uppe, kanske skapa något av den trivsel och värme, som världen här utanför är så fattig på.

Hur än tiderna växlar och omvandlas, så står dock julhögtiden kvar och orubbad som en uråldrig minnesfest till ära för en av de största tilldragelserna i mänsklighetens historia.

Trots allt vad vi och våra fäder har fått vara med om ifråga om märkliga och ofattbara ting och nyheter, så står ändå vår jul kvar som en fast punkt i tillvaron och vi firar ännu vår jul på det gamla sätt som den firats sedan oräkneliga generationer tillbaka. När det nu ännu en gång förunnats oss att få se julljusen tändas och få höra kyrkornas klockor kalla till högtid, då fylls vårt hjärta av glad tacksamhet över julen alltjämt är kvar och kan stämma vårt sinne till frid. J a,vi önskar varandra en god jul och den ju tolkas så, att vi får vara hemma och ha våra kära samlade omkring oss, att ha det varmt och gott och få njuta av livets välsignelse, att få se de tända ljusen och att få ge och ta av varandra.

Den julhögtid som nu går att fira ser vi som en förnyelse av det snart tvåtusenåriga himmelska stjärnbudskapet, varom de gamla skrifterna förtäljer. Må den stjärnan aldrig fördunklas utan trots allt förbli mänsklighetens ledstjärna: